Graviditeten
Jag har fått mycket frågor om min graviditet som att "var de planerat?, När kommer bebisen? Vad tänkte du när du fick reda på att du var med barn?, Vad sa dina föräldrar?, Hur ska du försörja dig?, Vad har du för framtidsplaner för dig o barnet?, Tänkte du någon gång på att göra abort?, Varför valde du att behålla?" Massa frågor som jag tänkte att jag skulle berätta om.
Jag var en helt vanlig tjej som skulle börja gymnasiet o börja planera för framtiden på egen hand.
Fanns en hel del som jag ville göra. Jag valde hotell o restaurang inriktningen.
Men mitt liv förändrades den dagen jag fick reda på att jag var gravid.
Inte direkt vad jag hade planerat nej, mitt liv hade ju precis börjat, inte passade en liten bebis in i mina planer nej.
Mina första tankar när jag fick reda på de var" VA FAN SKA MAMMA SÄGA, O HUR FAN SKA JAG FIXA DE HÄR, JAG ÄR 16 ÅR O ÄR GRAVID?! NÄR HÄNDE DE HÄR?! O VA FAN SKA BARNETS PAPPA SÄGA?"
Ja de var en hel del som dök upp i huvudet. Jag ringde såklart upp min mamma med en gång efter att jag fått reda på de. Hon vart ju inte så speciellt glad kan jag säga, o hon började snacka om abort o de med en gång o den tanken hade jag inte ens tänkt, jag såg ju bara mig själv med en bebis i famnen som ropade "mamma".
O att prata med barnets pappa gjorde inge större skillnad, han tycket ju inte alls som jag, han ville inte alls bli pappa. O jag förstår han, inte vill man bli pappa när man är ung o vill leva livet.
Men någonstans inom mig så kände jag att " Ja jag vill nog de här, roligt!"
O de innebar att jag skulle bli ensamstående..
Men jag bokade faktiskt tid för abort, jag gick dit o satt mig i stolen, ställde frågor o kände bara " NEJ!! Ingen ska ta min bebis ifrån mig!" Att höra läkaren prata om hur aborten gick till gjorde mig livrädd, vill inte alls gå igenom den processen.. huh!(jag säger inte att de är något fel, vill man inte ha barn ska man absolut tänka på att göra abort, de jag menar var bara att de inte passa de mig)
Efter jag hade bestämt mig för att behålla så tyckte många att jag var helt dum i huvudet som skulle behålla vid så ung ålder. Dom ställde mig frågan" vad har du att erbjuda en unge i din ålder?, Hur ska du fixa de?" Innan folk accepterade mitt beslut så var de en jobbig tid.. Kände ingen stöd alls, jag var helt själv..
Som tur var så fick jag en bra kontakt att prata med o berättade om hur allt går till när man är ung o bestämmer sig för att ha barn. Efter en längre tid började de bli lugnt hemma o folk började acceptera mitt beslut o jag kände mig inte ensam längre, nu hade jag faktiskt min familj+släkt o mina vänner bakom mig som stöd.
Nu är jag i v31+5 o mår bra, jag går i skolan så mycket jag orkar o gör så gott jag kan tills de är dags att den lilla bebisen kommer till världen, den är beräknad den 31 maj, så inte långt kvar.
Barnets pappa har jag tyvärr ingen kontakt med över huvudtaget..
Med ekonomin får jag hjälp tills jag kan börja plugga o skaffa mig ett jobb o försörja mig själv o barnet.
Jag kommer förmodligen att bo hemma barnets första år tills jag blir 18 o kan fixa mitt eget boende.
Hoppas att ni fick svar på de mesta! :)
Har ni mera frågor är de bara att fråga på så svarar jag så gott jag kan!
Kommentarer
Postat av: J. -17 och gravid
Känner igen mycket av det du skriver. Men vi ska klara det här! :)
Postat av: emma
Jag var 19 när jag blev mamma så lite äldre än dig. Men jag förstår verkligen allt du går igenom. Men du verkar ju ha ordnat upp det här bra. Och så länge du älskar din bebis så kommer allt bli toppen.
Det är jobbigt att vara ung förälder, och dessutom ensamstående. Men kärleken till sitt barn får en att klara av allt! Är säker på att du kommer bli en utmärkt mamma!
Trackback
